Banan

Jag har synpunkter på internationell adoption, främst då givetvis från Korea. Det är dock svårt att diskutera och kritisera internationell adoption eftersom när man vill peka på en stor nackdel, rasismen, låter man som en fullfjädrad rasbiolog. Jag tror inte att det är skillnad på människor men samhället pekar gång på gång ut mig som annorlunda. Sedan är det klart att när jag känner mig annorlunda beror det till 99% av gångerna på andra saker än ren och skär rasism men den finns tyvärr också därute och jag har träffat den ett par gånger för mycket.

Att vara internationellt adopterad innebär att jag ser asiatisk ut men känner mig svensk. Jag kallar det för att vara banan, gul utanpå och vit inuti. Det i säg är inget problem, problemen uppstår när man ideligen måste försvara eller förklara sin svenska identitet. Det blir förvirrande och uttröttande när andra inte kan eller vill förstå det. Jag må se ut på ett sätt men jag är svensk, mycket mer svensk är koreansk. För att ge ett konkret exempel har jag  haft en gymnasielärare som inte ville ge mig högre betyg än 3 (första betyget visserligen) och frågade mamma och pappa om mitt modersmål och om de upplevde att jag hade problem med språket. Hen gav sig inte trots att de snällt förklarade att jag var adopterad och att svenska var mitt modersmål. Kortfattat kan man väl säga att hur man ser ut avgör hur man blir behandlad. Det är givetvis så för alla människor, att ens utseende kan både vara en fördel eller en nackdel. Det som gör det annorlunda för oss är just bananproblematiken. Vi känner oss på ett sätt men blir behandlade på ett annat.

Alla har någon gång blivit utsatta på ett eller annat sätt pga sitt utseende. Om man är svensk kanske någon ropat nåt om Sverige eller svenska flickor när man varit utomlands. För oss internationellt adopterade händer detta på hemmaplan. Jag vet inte alls hur det är för adopterade killar, för konstigt nog känner jag ingen, utan kan bara tala om mina egna erfarenheter. Rätt som det är är det någon som tilltalar mig med Konnichiwa eller Nihao. Aldrig Annyeonghaseyo!? Det låter inte som någon stor affär att någon tilltalar en på ett annat språk men sätt det i en kontext att det oftast är fnissande tonåringar eller karlar med gula febern. Jag känner mig inte trakasserad på något vis men det gör mig trött och ibland lite besviken. Händer detta ofta? Nej, det kan jag inte påstå men man kan väl säga att det händer tillräckligt ofta för att jag inte ska kunna glömma av det.

Det kan ju vara roligt också, som när jag blir stoppad på centralen av ett par japanska turister. Jag förklarar vänligt att nej, jag pratar inte japanska, jag är från Korea, men lättnaden i deras ansikten av att se en annan asiatisk person man kan fråga var tydlig.

Det är inte bara att resa tillbaka till Korea och tro att man ska smälta in. Visst, utseendemässigt gör man det först men man kan inte språket och man har annorlunda kroppspråk. Hittills har jag blivit jättestörd av att träffa 'äkta' koreaner. Jag vågar inte öppna munnen och går mest omkring och oroar mig för vad de tycker. Trots att de knappast bryr sig om random människa i affären eller på gatan. Lustigt nog är min reaktion inte alls likadan i ex Chinatown. Allt sitter i mitt huvud. Vi får väl se hur det blir i Korea. Kan ju inte gå omkring på tårna hela tiden.

Igår släpptes 2NE1's nya single I Love You och jag kan stolt meddela att den igår låg etta i Sverige på iTunes elektroniska lista och plats 31 på totala listan senast jag kollade! Tyvärr är det ingen video ute än men om man vill höra låten som är jättebra är det bara att söka på youtube där audion finns. Istället kör vi en klassiker från 2009, 2PM's Again and again.

http://www.youtube.com/watch?v=cUgReo37ECw

Det blir bara en länk för blogger vägrar lägga upp rätt klipp. Förklara för mig hur det kan bli så när jag skriver en exakt länk på klippet jag vill länka? Arrrrgh!