Jag är hemma från Mallis och nu börjar stressen för att hinna tvätta och packa klart allt till på måndag då det är dags att hoppa på planet till Korea.
Först och främst, de på Adoptionscentrum hade helt missförstått informationen från SWS. Jag har tyvärr inte någon biologisk bror än så länge, vad de hade hittat var adressen till min morbror och via honom hoppas de kunna hitta min biologiska mor. Även om jag var mycket glad när jag fick informationen om en bror kan jag inte påstå att jag blev jättebesviken när jag fick den nya informationen. Det är ju svårt att sakna något man aldrig haft. Är vid gott mod om att iaf få lite mer information om ev familj.
Något som är roligt är att andra adopterade verkar hitta bloggen! Även om jag först och främst skriver för att jag ska komma ihåg resan, är det bra och kul om andra kan få hjälp eller idéer om egna resor till Hemlandet. Jag svarar gärna på frågor även om min tid är begränsad just nu. Alla kommer dock att få svar men jag kan inte garantera att jag hinner återkomma med svar innan jag är hemma igen.
Jag åker alltså på måndag 13 augusti och kommer fram till Seoul på tisdagsmorgonen den 14. Programmet börjar 18 augusti och håller på tom 26 augusti. Jag åker hem den 29.
Linn som jag möter upp tillsammans med Lisa i Helsingfors har äntligen startat sin blogg också. Ni hittar den här och det kommer säkert komma spännande uppdateringar från resan så kolla in den!
Det fanns ett mail till mig från Adoptionscentrum i morse. De ville att jag skulle ringa upp för de hade information om min biologiska familj. Jag har inte haft några stora förhoppningar att de ska hitta någon baserat på informationen i mina papper. Å andra sidan verkar pappren stämma lite hur som helst om man ska gå efter vad jag har hört från andra adopterade.
Efter att ha sökt via folkbokföringen har de inte kunnat lokalisera mina föräldrar. Däremot står det i mina handlingar de har på SWS att jag har en äldre biologisk bror! Det finns även vaga uppgifter om yngre biologisk syster vilket jag antar tillkommit senare. Kanske har hon också blivit adopterad. Brodern bor kvar i Korea och nu undrar de om jag vill ta kontakt.
Självklart vill jag det! Nu skickar SWS ett brev och sedan får han ta ställning till om han vill ha kontakt. Om han vill bokar de ett möte och fixar med DNA-test. Jag kan även lämna DNA för ett framtida test om det inte blir aktuellt på en gång.
Under vårt besök på SWS får vi tillgång till våra handlingar. Det ska bli mycket intressant eftersom det inte står ett ord om syskon i de papper som jag har. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om detta! Mycket glad just nu även om jag inser att han kanske inte alls vill träffas.
Jag har fått reda på att min resa i Korea kommer att gå till Mungyeon. Det var inte mitt första val men jag tror det kommer att bli bra för egentligen var alla resmålen ungefär likvärdiga. Seonmee och jag pratade om vad vi skulle välja och hennes enda reservation var att hon redan hade varit i Sokcho så det gick bort för oss.
I gruppen är det tre andra adopterade, alla från USA och våra koreanska buddies. Sista dagen ska vi göra en presentation av vår resa för de övriga.
Innan vi börjar med ämnet vill jag säga att jag hade jättetrevligt igår med Koreatjejerna! Vi åt på Nam Kang och det blev givetvis massor av prat om resan men även om att vara adopterad, ursprung och rötter. Jag har funderat hela dagen på vad jag ska berätta men har kommit fram till att det var en hel del personliga saker som togs upp och de är inte mina att dela. Testar istället hur det kommer att funka med skuggbloggen så om ni vill se kort från igår får ni följa den här länken och anmäla ert intresse. ;)
Mycket våldsamheter har utspelat sig på Koreahalvön och koreanerna har blivit invaderade av flera olika nationer, däribland Mongoliet, Kina och Japan.
Kanske har ni sett på de kartor jag har postat och andra att havet som ligger mellan korea och Japan ofta kallas för Sea of Japan. Det är också det vedertagna namnet sedan 2012 enligt The International Hydrographic Organization. Om du pratar med en korean bör du dock inte nämna Sea of Japan utan istället kalla det för East Sea. Korea hävdar att det internationella namnet var East Sea ända fram tills Japans ockupation av Korea.
Under slutet av 1800-talet hade europeiska länder börjat kolonisera svagare länder i Afrika och Asien. Japan hade fått en ny, modern Meijiregering och ville bli en makt att räkna med. Genom att förvärva Koreahalvön som en lydstat såg Japan en möjlighet att stärka sina nationella intressen.
I januari 1876 tvingar Japan Korea att skriva på Ganghwaavtalet genom hot om krig. Avtalet gav Japan tillträde till tre av koreas hamnar men innehöll även orättvisor såsom att japaner hade extraterritoriell rätt (i.e. immunitet) i Korea. Avtalet försvagade Korea och öppnade upp för Japans ockupation.
1905 efter att ha förlorat det rysk- japanskakriget erkänner Ryssland Japans intressen i Korea. Ungefär samtidigt träffar USA och Japan ett hemligt avtal där de erkänner varandras intressen; USAs i Filippinerna och Japans i Korea. Senare samma år träffas Eulsaavtalet vilket innebar att Korea förlorade sin suveränitet och blev ett Japanskt protektorat. Japan fick fulla rättigheter över Koreas internationella affärer och all import/export skedde under japansk övervakning. 1910 annekterar slutligen Japan Korea via Japan Korea Annexation Treaty och ockupationen var ett faktum.
Åren 1910-1945 är Korea ockuperat av Japan. Då det råder brist på arbetskraft i Japan tvingas så många som 670 000 koreaner till arbetsläger där de får jobba under svåra förhållanden. Koreaner får inte längre 'utöva koreansk kultur' och innehav av Taegugki, den koreanska flaggan, straffas med döden. Den japanska regeringen förstör koreanska byggnader, statyer och skriver till och med om sånger och poem.
Det känsligaste ämnet pga den japanska ockupationen var förekomsten av Comfort Women. Comfort Women var kvinnor som tvingades till sexuellt slaveri av den japanska armén under Andra Världskriget. Siffrorna varierar mellan 20,000 och 400,000 kvinnor. De flesta var från Korea, Kina och Japan. Efter att Japan förlorade Andra Världskriget förstördes större delen av dokumentationen kring Comfort Women av rädsla för att bli ställda inför krigsrätt. En del dokument finns dock kvar och 1992 kom den första officiella ursäkten från Japan.
Efter 1945 bannlystes alla japanska produkter i Korea och förbudet lyftes inte förrän 1998. Trots förbudet hade vissa saker redan letat sig in i Korea, däribland manga, anime och musik.
Japan fortsätter att vara ett känsligt ämne i Korea. Korea räknar med att över 34000 föremål av kulturellt värde stals under ockupationen och dessa återfinns bla på japanska museer. Korea har krävt att föremålen ska lämnas tillbaka och Japan gick med på detta 2010. Japan fortsätter dock att hävda att ockupationen var för koreanernas eget bästa och att det koreanska samhället aldrig hade utvecklats om det inte vore för Japan.
Med denna bakgrunden är det lätt att förstå varför koreanerna är mycket stolta över sitt land. Trots att överväldigande makter velat annorlunda har de behållit sitt språk och sin kultur. Koreansk mat har också behållit sina särdrag och inte tagit till sig lika mycket influenser utifrån som ex japansk eller kinesisk mat gjort.
B.A.P. är en ganska ny k-popgrupp och No Mercy kommer från deras första minialbum. Lite tyngre, annorlunda sound.
Det finns ett antal föreningar att söka sig till om man är adopterad. Adoptionscentrum är en politiskt och religiöst obunden ideell organisation som har tillstånd att organisera adoptioner från Sydkorea. Om man som adopterad vill ha hjälp att söka ursprung kan man bli medlem i AC och de kan kan hjälpa till med att förmedla kontakt med den koreanska adoptionsorganisationen/barnhem etc. De har också adopterade kontaktpersoner som man som adopterad anonymt kan prata med.
AKF, eller Adopterade Koreaners Förening är en ideell förening som har sitt säte i Stockholm men även en mängd lokala förgreningar runtom Sverige. Föreningen har dels en social funktion, dels utgör den en grund på vilken adopterade kan få hjälp att söka sin koreanska identitet. AKF arrangerar en mängd aktiviteter från firandet av koreanska högtider, matlagnings- och språkkurser till seminarium om koreansk kultur och adoption.
Koreanska sällskapet bildades 1961 och är en förening som verkar för "stärkande och utveckling av vänskapliga relationer mellan Sverige och Korea". De anordnar en mängd aktiviteter årligen såsom föredrag, dansuppvisningar och utflykter. De publicerar även tidningen Yoboseyo som ges ut kvartalsvis. (Det var via den här föreningen jag fick hjälp med att ge Moa ett koreanskt namn.)
Global Overseas Adoptees är en organisation av och för adopterade som bor i Korea. De kan hjälpa till med stöd innan, under och efter sökning efter biofamilj, de har även svar på många frågor om man vill flytta till Seoul och hur man gör för att söka dubbelt medborgarskap eller visum.
International Korean Adoptee Associations är ett nätverk för adopterade från Korea över hela världen. Många nationella föreningar är i sin tur medlemmar i IKAA. Varje år arrangerar de 'gatherings' någonstans i världen där Koreaadopterade är välkomna att delta. I år hölls mötet i Paris 29/6-1/7 och nästa år hålls mötet i Seoul!
Social Welfare Society är den koreanska organisation vilka de flesta (alla?) barn som adopterats från Korea till Sverige genom. De arbetar med en mängd olika frågor, bla hjälp till ensamma mödrar, stöd för barn med speciella behov, stöd för äldre och adoptioner och allt vad det innebär. Det är SWS som organiserar Welcome Homeprogrammet i Korea. Vi kommer att göra ett besök på deras kontor för att titta på våra adoptionshandlingar och se hur de arbetar.
Dagens K-pop är T-ara senaste låt Day by Day. Vi kollar in dansversionen av videon för storyversionen är nästan 16 minuter lång och tyvärr inte värd tiden. Jag gillar låten men videon är hemsk. Jag rekommenderar att ni bara lyssnar och struntar i att titta. Om ni har epilepsi ska ni absolut inte titta för det är skitjobbiga blixtar genom hela videon! Musiken startar vid ungefär 0:54 om ni vill skippa pratet.
Gula febern är vad de personer som av okänd anledning har en besatthet av asiatiska personer drabbats av. De är alltså inte ett dugg intresserade av en som person, utan endast pga ens utseende. Ofta har de luddiga (läs sexuella, möjligen inspirerade av aningens för mkt japansk pr0n) motiv eller så önskar de sig en späd, pryd flickvän som fnissar i handen och är aegyo.
Alla jag vet kan lukta sig till en person med gula febern på en mils radie. Det är mycket uppenbart och mycket oattraktivt. Lustigt nog verkar de inte fatta att om man söker sig till en adopterad asiatisk person lär man inte få någon undergiven, söt liten pingla. ;)
Imorgon ska jag förklara aegyo lite närmare. Det passar bra med korta inlägg eftersom jag och barnen flyger till Gbg idag. Vi ska hälsa på mina föräldrar och kolla in Jennifer som spelar slutspel i Partille Cup.
Big Bang är tillbaka! Detta är dock inte deras senaste låt utan en av deras allra bästa från i mars. Den ligger fortfarande på plats 55 på Youtubes topp 100. Fantastic Baby!
Jag har synpunkter på internationell adoption, främst då givetvis från Korea. Det är dock svårt att diskutera och kritisera internationell adoption eftersom när man vill peka på en stor nackdel, rasismen, låter man som en fullfjädrad rasbiolog. Jag tror inte att det är skillnad på människor men samhället pekar gång på gång ut mig som annorlunda. Sedan är det klart att när jag känner mig annorlunda beror det till 99% av gångerna på andra saker än ren och skär rasism men den finns tyvärr också därute och jag har träffat den ett par gånger för mycket.
Att vara internationellt adopterad innebär att jag ser asiatisk ut men känner mig svensk. Jag kallar det för att vara banan, gul utanpå och vit inuti. Det i säg är inget problem, problemen uppstår när man ideligen måste försvara eller förklara sin svenska identitet. Det blir förvirrande och uttröttande när andra inte kan eller vill förstå det. Jag må se ut på ett sätt men jag är svensk, mycket mer svensk är koreansk. För att ge ett konkret exempel har jag haft en gymnasielärare som inte ville ge mig högre betyg än 3 (första betyget visserligen) och frågade mamma och pappa om mitt modersmål och om de upplevde att jag hade problem med språket. Hen gav sig inte trots att de snällt förklarade att jag var adopterad och att svenska var mitt modersmål. Kortfattat kan man väl säga att hur man ser ut avgör hur man blir behandlad. Det är givetvis så för alla människor, att ens utseende kan både vara en fördel eller en nackdel. Det som gör det annorlunda för oss är just bananproblematiken. Vi känner oss på ett sätt men blir behandlade på ett annat.
Alla har någon gång blivit utsatta på ett eller annat sätt pga sitt utseende. Om man är svensk kanske någon ropat nåt om Sverige eller svenska flickor när man varit utomlands. För oss internationellt adopterade händer detta på hemmaplan. Jag vet inte alls hur det är för adopterade killar, för konstigt nog känner jag ingen, utan kan bara tala om mina egna erfarenheter. Rätt som det är är det någon som tilltalar mig med Konnichiwa eller Nihao. Aldrig Annyeonghaseyo!? Det låter inte som någon stor affär att någon tilltalar en på ett annat språk men sätt det i en kontext att det oftast är fnissande tonåringar eller karlar med gula febern. Jag känner mig inte trakasserad på något vis men det gör mig trött och ibland lite besviken. Händer detta ofta? Nej, det kan jag inte påstå men man kan väl säga att det händer tillräckligt ofta för att jag inte ska kunna glömma av det.
Det kan ju vara roligt också, som när jag blir stoppad på centralen av ett par japanska turister. Jag förklarar vänligt att nej, jag pratar inte japanska, jag är från Korea, men lättnaden i deras ansikten av att se en annan asiatisk person man kan fråga var tydlig.
Det är inte bara att resa tillbaka till Korea och tro att man ska smälta in. Visst, utseendemässigt gör man det först men man kan inte språket och man har annorlunda kroppspråk. Hittills har jag blivit jättestörd av att träffa 'äkta' koreaner. Jag vågar inte öppna munnen och går mest omkring och oroar mig för vad de tycker. Trots att de knappast bryr sig om random människa i affären eller på gatan. Lustigt nog är min reaktion inte alls likadan i ex Chinatown. Allt sitter i mitt huvud. Vi får väl se hur det blir i Korea. Kan ju inte gå omkring på tårna hela tiden.
Igår släpptes 2NE1's nya single I Love You och jag kan stolt meddela att den igår låg etta i Sverige på iTunes elektroniska lista och plats 31 på totala listan senast jag kollade! Tyvärr är det ingen video ute än men om man vill höra låten som är jättebra är det bara att söka på youtube där audion finns. Istället kör vi en klassiker från 2009, 2PM's Again and again.
Det blir bara en länk för blogger vägrar lägga upp rätt klipp. Förklara för mig hur det kan bli så när jag skriver en exakt länk på klippet jag vill länka? Arrrrgh!
I samband med programmet erbjuds vi möjligheten att starta en sökning efter vår biologiska mor. Man har även möjlighet att få träffa sin fosterfamilj om det går.
Om man söker själv utgår man först och främst från sina adoptionshandlingar. Om man inte har sina papper kan man beställa kopior från socialnämnden/folkbokföringsregistret och den organisation som förmedlade adoptionen. Det finns ganska mycket information på nätet om detta och även böcker. Tillvägagångssättet för att söka kan skilja sig beroende på land så jag tänker inte gå in så mycket på det nu. Vi åker ju lite gräddfil om jag uppfattat saker och ting rätt, och sökningen startar på en gång i Korea om man så vill.
Det kan ta mycket lång tid att hitta familj i Korea. Det blir inte enklare av att det bara finns mellan 270-280 efternamn i Korea, varav ungefär 250 fortfarande används. Med tanke på att det bor nästan 50 miljoner i Korea är det väldigt många som har samma namn. Sedan tillkommer andra omständigheter, tex kan man ha övergivits eller lämnats in anonymt. Då finns det kanske ingen information om den biologiska familjen. Även om man har påbörjat en sökning nu är det inte säkert att de hittar någon i tid till augusti.
Det händer också att man hittar den biologiska modern men att hon tackar nej till att träffas. Till detta kan det finnas många olika skäl. Hon kan ha gift (om) sig utan att ha berättat att hon har adopterat bort ett barn tidigare i livet, eller har hon kanske tänkt lämna adoptionen bakom sig och det gör för ont att plocka fram känslorna igen. Med tanke på mitt förra inlägg kan det också vara så att hon inte vågar träffas av rädsla för vad familjen ska tycka.
Det är oerhört skönt att vara i sällskap med andra adopterade under denna resa, människor som delar samma känslor. Kanske kan vi hjälpa varandra att förstå våra känslor. Att adopteras bort, oavsett om det gjordes med de allra bästa avsikterna, innebär att fullkomligt livsavgörande beslut togs rakt över våra huvuden. Det ger upphov till en mängd olika känslor, varav man knappt förstår hälften.
För mig innebär inte ett sökande att jag letar efter en familj, det har jag redan en. Sökandet innebär istället en bit av ett pussel; vem är jag, hur blev jag den jag är? Därmed inte sagt att jag inte skulle uppskatta kontakten. Särskilt syskon hade varit roligt att hitta.
SKRUVA UPP VOLYMEN!
2ne1är den tuffaste tjejgruppen på k-popscenen. Videon är så häftig! Låten heter 내가 제일 잘 나가 = Naega je jal naga, vilket betyder I'm the best. ^^ Boom ratatata tatatatata BEAT!
När någon frågar mig var jag kommer ifrån brukar jag svara Sverige. Det leder genast till en ny fråga: "Nej, jag menar var kommer du ifrån på riktigt?" Då brukar jag svara Korea. Min identitet som svensk blir alltid ifrågasatt vare sig jag är i Sverige eller utomlands. Visst, man kan ju berätta att man är adopterad men det leder alltid till följdfrågor om bioföräldrar etc, saker som faktiskt är personliga och som personen som jag kanske nyss mött inte har med att göra. I Sverige svarar jag alltjämt att jag är svensk. Vad svarar jag om någon frågar i Korea?
Det skulle vara intressant att få veta vad andra generationens invandrare (alltså svenskar födda i Sverige av invandrade föräldrar) svarar på frågan var de kommer ifrån. Jag frågade tre första generationsinvandrare på jobbet, från tre olika världsdelar vad de svarar om någon frågar var de kommer ifrån och alla svarade "Sverige". Det verkade mycket självklart för dem, mer självklart än vad det är för mig. Första generationsinvandrare som har ett annat modersmål och har haft annat medborgarskap (ok det har ju jag också i hela 4 månader fast det räknas ju inte) är mer säkra på sin svenska identitet än jag. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Eller så kanske jag bara tänker för mycket?
På tal om medborgarskap har jag läst att Korea numera erbjuder medborgarskap till utlandsadopterade. Det kanske skulle matcha min ambivalenta identitet? Om inte annat kan det ju vara bra att ha om man skulle få för sig att stanna längre någon gång. Hmm, jag ska fundera på detta.
Idag är en stor dag för alla ELFs (EverLasting Friends, vad man kallar fans av Super Junior) för SM har släppt releasedatum för deras sjätte album Sexy, Free and Single *fnissar åt titeln* och 1 juli är det dags. Det innebär att jag måste introducera er för ett av de absolut största K-popbanden, både sett till antalet medlemmar och fans: Super Junior. Jag hade lite ångest över vilken låt jag skulle välja men bestämde mig till sist för en klassisk SuJuvideo, vilket innebär, för att citera Simon och Martina: "A bunch of welldressed guys dancing in an oddly lit room."
Innan jag sprider bloggen vidare känner jag att jag måste förtydliga en sak. Det kommer att bli en hel del snack om nackdelarna med internationell adoption här för alienationen som adoptionen skapar och dess konsekvenser är en del av vad bloggen handlar om.
Det innebär inte på något sätt att jag är helt emot internationell adoption eller att jag är bitter och missnöjd med min situation. Vad det innebär är att adoption är en gråzon men jag skriver givetvis endast utifrån mitt eget perspektiv.
Jag har inte funderat särskilt mycket på detta under min uppväxt utan det är nu på senare tid (begynnande medelålderskris haha?) som jag tänkt mycket på min situation. Därför att min tankar kring ämnet ganska oklara även för mig och det är mycket möjligt att jag inte riktigt kan formulera mig ordentligt.
27 maj träffade jag Lisa för att ta en fika inne i Stockholm. Vi kommer att mötas upp på Helsingfors flygplats tillsammans med Linn och flyga till Seoul 13 augusti.
Om jag får lov att säga det själv är jag rätt bra på att prata och det är Lisa också! Det är skönt att prata med andra adopterade för ens upplevelser är ofta mycket lika och man kan relatera till varandra på ett sätt som andra kompisar inte kan. Om jag känner mig annorlunda vill vänner gärna normalisera och påpeka att jag är precis som de och det finns ingen skillnad. Fast det gör det ju. Vare sig man vill eller inte.
Med andra adopterade kan man bla prata om hur det är att alltid sticka ut, att alltid få sin svenska identitet ifrågasatt av kreti och pleti, folk med gula febern och längtan efter något som man inte vet vad det är och istället för att höra att nej det stämmer inte du är precis som oss kan man istället få höra: 'Precis så känner jag också!'
Dagens K-pop blir Big Bang, en av mina favoritgrupper. Låten heter Blue och den är lätt att tycka om även om man inte är så intresserad av K-pop sedan tidigare.
